Heathrows flygplats är en av de få platser i England där man kan vara säker på att få se en pistol. Pistolerna bärs av poliser i kortärmade skjortor och svarta skottsäkra västar, i beredskap mot terrorister som kan tänkas spränga Tie Rack-butiken i luften. Det är inte troligt att de tilltalar mig direkt, men om de gör det ska jag säga sanningen till dem. Jag kommer att förklara varför jag är här. Jag planerar att stanna på Heathrows flygplats tills jag träffar någon jag känner. (...)

Efter att ha väntat i trettionio minuter har jag konstigt nog ännu inte sett en enda människa som jag känner. Inte en enda, och ingen känner mig. Jag är lika anonym som chaufförerna som alltid står där med sina namnskyltar (en del efternamn känner jag igen). Enda skillnaden är att chaufförerna är bättre klädda. Sedan jag började ta hand om barnen, ser allt som jag har på mig mest ut som en pyjamas. Överrockar, skjortor, T-tröjor, jeans och kostymer - på mig ser de ut som en pyjamas som jag sovit i. (...)

Jag tänker nu på alla de människor jag känner som har svikit mig och som inte rest iväg tidigt en tisdagsmorgon till glamorösa europeiska destinationer. Mina före detta kolleger från försäkringsbolaget sitter helt säkert fortfarande fast vid sina skrivbord, precis som jag alltid sa att de skulle göra, när jag också satt fast där, och slösade min tid och var oförmögen att ordna upp mitt liv medan Ally fortsatte framåt, fick sin doktorsexamen och sitt första forskarstipendium vid Reading University, sin första befordran.

Våra nyare vuxna vänner, som har riktiga jobb och som jag därför väntar mig träffa nu i vilket ögonblick som helst, brukar säga till mig att det är väl inte något fel med att vara hemmaman, det är väl egentligen ett modigt val, ja, manligt att stanna hemma med barnen. Dessa våra vänner är egentligen mest Allys vänner. Det verkar som jag inte längre känner någon, och långt borta från barnen och planerna för framtiden hör jag mina egna tankar, jag hör en gnällig mans tankar. Detta är inte vad jag hoppades få höra.

Jag börjar gråta utan att snyfta, helt stilla, bara stora, tysta tårar som rullar ned för kinderna. Jag vill inte att någon jag känner ska se mig gråta, för jag är inte en sån som bryter ihop på Heathrows flygplats en vanlig tisdagsmorgon. Jag sköter vårt hus oklanderligt, som ett affärsföretag. Det är ett seriöst jobb. Jag har kalkylprogram för att kontrollera dammsugarpåsen och utskrifter med färgkoder om de etiska konsekvenserna av att använda blöjor. Jag är inte mig själv denna morgon. Jag vet inte vem jag är.

Ett av de få ställen i England där man kan vara säker på att få se ett vapen är Heathrows flygplats. De bärs av poliser i kortärmade skjortor och svarta skottsäkra västar, beredda på att fånga terrorister som vill spränga Tie-Rack-affären i luften. Det är inte troligt att de kommer att fråga mig vad jag är för en, men om de gör det skall jag säga sanningen. Jag skall berätta vad jag gör där. Jag har planerat att inte lämna Heathrowflygplatsen förrän jag träffat någon jag känner. (...)

Jag väntar sedan 39 minuter på flygplatsen och träffar inte en enda människa som jag känner. Otroligt förvånande. Inte en enda och inte någon som känner mig. Jag är lika anonym som taxichaufförerna med sina exotiska namnskyltar (ett par efternamn har jag hört förut). Enda skillnaden är att de är bättre klädda än jag. Sedan vi fick barn, ser jag alltid ut som om jag var klädd i pyjamas. Rockar, skjortor, t-tröjor,jeans, kostymer; allting ser ut som hängiga pyjamasar. (....)

Jag hör vad jag själv tänker om alla de människor jag känner som svikit mig genom att inte ta ett tidigt morgonplan den här tisdagen för att åka till en glammig plats någonstans i Europa. Mina före detta kolleger från försäkringsbolaget till exempel, som väl har fastnat vid sina skrivbord på kontoret som jag alltid sa till dem att de skulle göra när jag också satt fast där och slösade bort min tid och omöjligt kunde slå mig till ro eftersom Ally stadigt jobbade på sin karriär, doktorerade, fick sitt första forskningsstipendium vid Readings universitet och sin första befordran.

De vänner vi fått som vuxna på senare tid, de som har seriösa jobb och som jag därför halvt om halvt förväntar mig dyka upp här vilket ögonblick som helst , säger att det är en helt acceptabel sysselsättning att vara hemmaman. Modigt och ja, till och med manligt att vara hemma med barnen. De här gemensamma vännerna är framförallt Allys vänner. Det verkar som om jag inte känner någon längre och så här, borta från barnen och med flygplanen i luften över mig, hör jag mig själv tänka att jag låter som en gammal gnällspik. Det var inte vad jag hade hoppats att få höra.

Jag börjar gråta. Inte med grimaser eller snyftningar utan bara med tysta, stora tårar som rullar nerför kinderna. Jag hoppas att ingen som jag känner ser att jag gråter för jag är faktiskt inte typen som bryter ihop på Heathrows flygplats en vanlig tisdagmorgon. Jag sköter vårt hus exemplariskt som ett företag. Det är inget man gör bara sådär. Jag gör listor för att hålla koll på dammsugarpåsarna och har färgkodade kopior om de etiska konsekvenserna av blöjor. Idag är jag inte riktigt mig själv. Jag vet inte vem jag är.

Heathrows flygplats är en av de få platser i England där man kan vara säker på att få se ett vapen. Dessa vapen bärs av poliser i kortärmade skjortor och svarta skottsäkra västar, på sin vakt mot terrorister i färd med att spränga Tie-Rack i luften. Det är inte troligt att de konfronterar mig direkt, men om de gör det ska jag berätta sanningen för dem. Jag ska klargöra mitt ärende. Jag planerar att stanna på Heathrow tills jag ser någon jag känner. (...)

Till min förvåning väntar jag i trettinio minuter utan att se en enda person jag känner. Inte en enda, och ingen känner igen mig. Jag är lika anonym som chaufförerna med sina universella namnskyltar (en del efternamn känner jag igen), förutom att chaufförerna är mer välklädda. Sen jag var barn har det alltid sett ut som om jag har pyjamas på mig. Rockar, skjortor, T-tröjor, jeans, kostymer – allt ser ut som väl använda pyjamas. (...)

Jag hör mig själv tänka på alla de personer jag känner som har svikit mig genom att inte resa iväg till tjusiga europeiska destinationer tidigt en tisdagsmorgon. Mina före detta kollegor från försäkringskontoret måste fortfarande sitta fast vid sina skrivbord, som jag alltid sa att de skulle göra när jag också satt fast där och förspillde min tid, ur stånd att finna mig tillrätta, medan Ally gick stadigt framåt, tog sin filsosofie doktorsexamen och fick sin första forskartjänst vid Reading University, hennes första befordran.

Våra nyare vuxna vänner som har viktiga jobb och som jag därför så smått väntar mig att få syn på vilket ögonblick som helst nu, säger att hushållsarbete är en fullkomligt hedervärd sysselsättning för en man, till och med modigt, ja, manligt att vara hemma med barnen. Dessa våra vänner är i första hand Allys vänner. Det verkar som om jag inte känner någon längre, och borta från barnen och flygplanen ovanför, när jag hör mig själv tänka, hör jag tankarna hos en gnällspik. Det är inte vad jag hade hoppats få höra.

Jag börjar gråta, utan grimaser eller snyftningar, bara stora tysta tårar som trillar nerför kinderna. Jag vill inte att någon jag känner ska se mig gråta, för jag är inte den typen som klappar ihop på Heathrows flygplats en rutten tisdagsmorgon. Jag sköter hushållet oklanderligt, som en affärsrörelse. Det är ett seriöst arbete. Jag har kalkylprogram för att kontrollera hur det står till med dammsugarpåsen och färgkodade utskrifter angående de etiska konsekvenserna av blöjor. Jag är inte mig själv denna morgon. Jag vet inte vem jag är.

Heathrow flygplats är en av de få platser i England där du kan vara säker på att få se en pistol. Dessa pistoler bärs av poliser i kortärmade skjortor och svarta skottsäkra västar, på vakt mot terrorister som är på väg att spränga Tie-Rack. De kommer troligen inte att konfrontera mig direkt, men om de gör det kommer jag att berätta sanningen för dem. Jag kommer att tala om vad jag gör. Jag tänker stanna på Heathrow flygplats tills jag ser någon jag känner. (...)

Förvånande nog har jag väntat i trettionio minuter utan att se en enda jag känner. Inte en enda, och ingen känner mig. Jag är lika anonym som chaufförerna med sina vanliga namnskyltar (jag känner igen några efternamn), förutom att chaufförerna är bättre klädda. Sedan jag skaffade barn ser allt jag tar på mig ut som en pyjamas. Rockar, skjortor, t-shirtar, jeans, kostymer; som en välanvänd pyjamas. (...)

Jag kommer på mig med att tänka på alla jag känner som har gjort mig besviken genom att inte ge sig av mot glamorösa europeiska destinationer en tidig tisdag morgon. Mina tidigare kollegor på försäkringsbolagets kontor är nog fortfarande fast vid sina skrivbord, precis som jag alltid sade att de skulle vara, när jag själv var där och slösade bort min tid, medan Ally ständigt gick framåt. Hon fick sin examen som fil. dr och sitt första forskningsstipendium vid Reading University; hennes första befordran.

Våra vänner som mer nyligen blivit vuxna, som har seriösa arbeten och som jag därför halvt om halvt förväntar mig att se när som helst nu, säger till mig att det är en riktigt ärbar sysselsättning att vara hemma med barnen, till och med modigt, ja rentav manligt att vara hemma-pappa. Dessa vänner är i första hand Allys vänner. Jag verkar inte känna någon längre, och när jag kommer bort från barnen och flygplanen över huvudet, och lyssnar på vad jag tänker, hör jag en gnällspik. Det är inte vad jag hoppades på att höra.

Jag börjar gråta, inte grimasera eller snyfta, utan bara tysta tårar som rullar ned för kinderna. Jag vill inte att någon som känner mig ska se mig gråta, eftersom jag inte är den sorts människa som klappar ihop på Heathrow flygplats en vanlig tisdag morgon. Jag sköter vårt hushåll felfritt, som ett företag. Det är ett seriöst arbete. Jag har kalkylblad för att följa upp dammsugarpåsens belägenhet och färgkodade utskrifter om de moraliska konsekvenserna av blöjor. Jag är inte mig själv denna morgon. Jag vet inte vem jag är.