ProZ.com translation contests »
1st Annual ProZ.com Translation Contest: "Awakening" » English to Swedish » Entry #7604

Source text in English

Translation #7604

Heathrow Airport is one of the few places in England you can be sure of seeing a gun. These guns are carried by policemen in short-sleeved shirts and black flak-jackets, alert for terrorists about to blow up Tie-Rack. They are unlikely to confront me directly, but if they do I shall tell them the truth. I shall state my business. I’m planning to stop at Heathrow Airport until I see someone I know. (...)

Astonishingly, I wait for thirty-nine minutes and don’t see one person I know. Not one, and no-one knows me. I’m as anonymous as the drivers with their universal name-cards (some surnames I know), except the drivers are better dressed. Since the kids, whatever I wear looks like pyjamas. Coats, shirts, T-shirts, jeans, suits; like slept-in pyjamas. (...)

I hear myself thinking about all the people I know who have let me down by not leaving early on a Tuesday morning for glamorous European destinations. My former colleagues from the insurance office must still be stuck at their desks, like I always said they would be, when I was stuck there too, wasting my time and unable to settle while Ally moved steadily onward, getting her PhD and her first research fellowship at Reading University, her first promotion.

Our more recent grown-up friends, who have serious jobs and who therefore I half expect to be seeing any moment now, tell me that home-making is a perfectly decent occupation for a man, courageous even, yes, manly to stay at home with the kids. These friends of ours are primarily Ally’s friends. I don’t seem to know anyone anymore, and away from the children and the overhead planes, hearing myself think, I hear the thoughts of a whinger. This is not what I had been hoping to hear.

I start crying, not grimacing or sobbing, just big silent tears rolling down my cheeks. I don’t want anyone I know to see me crying, because I’m not the kind of person who cracks up at Heathrow airport some nothing Tuesday morning. I manage our house impeccably, like a business. It’s a serious job. I have spreadsheets to monitor the hoover-bag situation and colour-coded print-outs about the ethical consequences of nappies. I am not myself this morning. I don’t know who I am.
Ett av de få ställen i England där man kan vara säker på att få se ett vapen är Heathrows flygplats. De bärs av poliser i kortärmade skjortor och svarta skottsäkra västar, beredda på att fånga terrorister som vill spränga Tie-Rack-affären i luften. Det är inte troligt att de kommer att fråga mig vad jag är för en, men om de gör det skall jag säga sanningen. Jag skall berätta vad jag gör där. Jag har planerat att inte lämna Heathrowflygplatsen förrän jag träffat någon jag känner. (...)

Jag väntar sedan 39 minuter på flygplatsen och träffar inte en enda människa som jag känner. Otroligt förvånande. Inte en enda och inte någon som känner mig. Jag är lika anonym som taxichaufförerna med sina exotiska namnskyltar (ett par efternamn har jag hört förut). Enda skillnaden är att de är bättre klädda än jag. Sedan vi fick barn, ser jag alltid ut som om jag var klädd i pyjamas. Rockar, skjortor, t-tröjor,jeans, kostymer; allting ser ut som hängiga pyjamasar. (....)

Jag hör vad jag själv tänker om alla de människor jag känner som svikit mig genom att inte ta ett tidigt morgonplan den här tisdagen för att åka till en glammig plats någonstans i Europa. Mina före detta kolleger från försäkringsbolaget till exempel, som väl har fastnat vid sina skrivbord på kontoret som jag alltid sa till dem att de skulle göra när jag också satt fast där och slösade bort min tid och omöjligt kunde slå mig till ro eftersom Ally stadigt jobbade på sin karriär, doktorerade, fick sitt första forskningsstipendium vid Readings universitet och sin första befordran.

De vänner vi fått som vuxna på senare tid, de som har seriösa jobb och som jag därför halvt om halvt förväntar mig dyka upp här vilket ögonblick som helst , säger att det är en helt acceptabel sysselsättning att vara hemmaman. Modigt och ja, till och med manligt att vara hemma med barnen. De här gemensamma vännerna är framförallt Allys vänner. Det verkar som om jag inte känner någon längre och så här, borta från barnen och med flygplanen i luften över mig, hör jag mig själv tänka att jag låter som en gammal gnällspik. Det var inte vad jag hade hoppats att få höra.

Jag börjar gråta. Inte med grimaser eller snyftningar utan bara med tysta, stora tårar som rullar nerför kinderna. Jag hoppas att ingen som jag känner ser att jag gråter för jag är faktiskt inte typen som bryter ihop på Heathrows flygplats en vanlig tisdagmorgon. Jag sköter vårt hus exemplariskt som ett företag. Det är inget man gör bara sådär. Jag gör listor för att hålla koll på dammsugarpåsarna och har färgkodade kopior om de etiska konsekvenserna av blöjor. Idag är jag inte riktigt mig själv. Jag vet inte vem jag är.