This site uses cookies.
Some of these cookies are essential to the operation of the site,
while others help to improve your experience by providing insights into how the site is being used.
For more information, please see the ProZ.com privacy policy.
This person has a SecurePRO™ card. Because this person is not a ProZ.com Plus subscriber, to view his or her SecurePRO™ card you must be a ProZ.com Business member or Plus subscriber.
Affiliations
This person is not affiliated with any business or Blue Board record at ProZ.com.
Source text - Swedish Skånes utveckling
Det ska bli ännu bättre att bo och verka i Skåne.
Vi vill binda samman och vidareutveckla Skåne som en kraftfull och konkurrenskraftig gränsregion.
Regional utveckling handlar om att göra det bästa av Skånes förutsättningar. Målet är att öka tillväxten och utvecklingen i hela Skåne för ökad välfärd och ett ekologiskt bärkraftigt samhälle. Tillsammans med många andra skapar vi en bra framtid och ett livskraftigt Skåne.
Translation - English
Skane's Development
It's going to become even better to live and work in Skane.
All of us are undertaking further development here to make it a competitive frontier region.
Regional business growth makes for the best conditions in Skane. The goal is to increase growth and development in all of Skane for everyones welfare and an ecologically sustainable community. At the same time with many other projects we will have a great future and a vigourous Skane.
Swedish to English: EKONOMIBAKGRUND | Bilden av det brasilianska undret General field: Social Sciences Detailed field: Government / Politics
Source text - Swedish Brasilien har alltid beskrivits som Framtidslandet med stort F. Så stort – tjugo gånger större än Sverige både till yta och folkmängd - så rikt, såväl på råvaror, natur som människor; så levnadsglatt – lyssna på musiken, upplev karnevalerna! - och dessutom med en fredlig historia som speglas i att statyerna på torgen i städer runt om i landet inte avbildar militärer (som i övriga Latinamerika), utan författare, filosofer och en och annan präst.
EKONOMIBAKGRUND | Bilden av det brasilianska undret
Var annanstans har ett land byggt en ny huvudstad så spektakulär som den nu 50 åriga Brasilia? En avantgardisk visionär storstad mitt i intet, som visserligen inte fungerar riktigt som det var tänkt, men som fungerar och som har varit avgörande för att Brasilien förmådde vända sig från kusten in mot det bortglömda inlandet.
Och, förresten, var spelas bättre fotboll?
Inte så konstigt då att folk, som självaste presidenten Lula da Silva nyligen, kan utbrista ”Gud är brasilian”.
President Lula da Silva. Foto: Eraldo Peres/Scanpix Men möjligen är just det också en illustration av åtminstone en av detta jättelands svagheter; självtillräcklighet – ett stänk av hybris som gör att man gärna läser verkligheten för att bekräfta den egna storheten, inte för att förstå den.
Redan på 50-talet utropade den brasilianska eliten att landet hade ”take off” - tagit steget in i den utvecklade världen. När den illusionen brast dröjde det bara två decennier innan ropet ”take off” hördes på nytt, den här gången från de militärer som tagit makten 1964. Men inte heller den gången dröjde det länge förrän illusionen krackelerade.
I dag är det visserligen ingen som ropar ”take off”, men det finns en djupt känd känsla i samhället att man nu, nästan med stormsteg, är på väg in i den utvecklade världen. Och den här gången på riktigt.
Alla är eniga om att det går bra för Brasilien, speciellt de senaste åtta åren. Det har kanske inte rört sig om någon spektakulär ekonomisk tillväxt (utom första kvartalet i år då tillväxten låg på 11 procent), men den har varit kontinuerlig och solid. Bankväsendet har gått igenom stålbad under tidigare kriser och stod stadigt emot den senaste internationella finanskrisens svallvågor. Men fram för allt har den positiva ekonomiska utvecklingen haft påtagliga sociala effekter, inte minst visas det av att antalet fattiga har minskat radikalt. Det är också framför allt det som ligger bakom president Lula da Silvas enorma popularitet – över 80 procent.
Men attityden att beskriva framgångarna enbart som ett resultat av den här regeringens – och fram för allt av Lulas - ansträngningar påminner lite om den förmätenhet som alltid har präglat den brasilianska eliten.
Grunden till det som nu, ännu en gång, beskrivs som ”det brasilianska undret” lades faktiskt redan under militärregimen som satt kvar ända till slutet av 80-talet.
Det var då, via regeringsdekret, som satsningen på etanol för att ersätta bensin i bilarna inleddes - en erfarenhet som Lula med stor intensitet försökt exportera som den ”stora brasilianska uppfinningen”.
Det var också under militärregimen som Embraer, en av världens ledande flygplanstillverkare, grundades på statligt initiativ. Embraer är Lulas paradexempel och bevis på Brasiliens förmåga att bygga internationellt konkurrenskraftiga företag baserade på egen teknologi.
Och, inte minst, det var militären som grundade Embrapa, det i dag världsledande brasilianska institutet för jordbruksforskning som ligger bakom den enorma tillväxten av Brasiliens exportjordbruk.
Den brasilianska militärdiktaturen var grym och repressiv. Många dödades och många försvann. Dilma Rouseff, Lulas handplockade efterträdare som sannolikt kommer att segra redan i den första omgången i valet på söndag, satt fängslad och torterades.
Men repressionen var ändå inte lika omfattande som i de militärdiktaturer som följde i de södra delarna av kontinenten; Argentina, Uruguay och Chile. Till skillnad från sina vapenbröder i söder hade den brasilianska militären en ambition och en teori för att utveckla landet som bland annat kom till uttryck i de ovanstående tre exemplen.
Men hur djup den politiska effekten av diktaturen var visades i den kaotiska övergången till demokrati som ändade i galopperande inflation och riksrätt mot den dåvarande presidenten Fernando Collor de Melo.
Det var först när Fernando Henrique Cardoso valde till president 1995 som det började bli lite ordning. Cardoso – ofta kallad bara FHC – hade under sin tid som finansminister lanserat den så kallade ”real-plan” och lyckats få kontroll över inflationen och när han blev president inledde han också många av de sociala reformer som Lula har fortsatt och utvecklat.
FHC kallas av många för Brasiliens första ”riktiga” president.
Men även om FHC på många sätt lade grunden för Lulas två framgångsrika presidentperioder, så har Lula sällan hörts fälla ett erkännande ord om sin föregångare. Och än mindre – av mer förklarliga skäl – om militären. Men att han inte heller nämner världsmarknadens, och framför allt Kinas, stora efterfrågan som avgörande faktorer för att förklara Brasiliens boom när det gäller exporten av jordbruksprodukter och råvaror, andas hybris av gammalt märke.
Den brasilianska eliten har, som sagt, alltid varit självgod – alltid början, aldrig bara en fortsättning och minst av allt bara en del av något större.
Kanske kan Dilma Rouseff ändra på det. Det faktum att hon inte försöker vinna politiska poäng på att vara tortyroffer inger respekt och visar kanske att hon inte bara är en kvinna ”med hårda nypor” – som hon ofta beskrivs som – utan en kvinna med förmåga att skapa en politisk kultur som inte utgår från det egna jaget.
Och behovet av att skapa en ny politisk kultur är stort. Det har också Dilma bittert fått erfara i sluttampen av valkampanjen.
När Lula utsåg Dilma Rouseff som sin kandidat var hon näst intill okänd och fick bara tre procent i opinionsmätningarna. När det strax därpå upptäcktes att hon hade cancer tycktes det nästan säkert att oppositionskandidaten, socialdemokraten José Serra, partikamrat med Cardoso och tidigare framgångsrik guvernör i São Paulo, skulle vinna en bekväm seger.
Men Dilma kom tillbaka. Hennes cancer besegrades och hon genomgick en spektakulär imageförvandling; ny frisyr, ny make-up och ny outfit med ledigt eleganta kläder som kontrasterade drastiskt mot den grå kontorsmundering hon tidigare alltid synts i. Men framför allt; hon lärde sig också att le och att tala avspänt. Just det som många menar var hemligheten bakom Lulas seger. Det var först när den buttre fackföreningskämpen Lula började le och skratta som han äntligen vann presidentvalet efter tre misslyckade försök.
Och eftersom Lula så effektivt lyfte fram Dilma som sin kandidat började hon snart kunna surfa på hans framgångsvåg. Från tre procent seglade hon snabbt upp till över 50 och såg, till allas överraskning, ut att bli segrare redan i den första valomgången.
Det enda som kunde stoppa henne var, menade kommentatorerna, en riktig korruptionsskandal.
Och det var just vad som skedde, bara två veckor innan valet.
Tidigare hade José Serra också drabbats av en skandal när det avslöjades att hans dotter var inblandad i vad som tycktes vara illegal penningtvätt, en skandal Dilma effektivt utnyttjat i valdebatten.
Men nu var det alltså hon själv som drabbades. Sönerna till en av hennes mest förtrogna medarbetare avslöjades ha byggt upp nätverk där de utnyttjade sin mors position för att sälja inflytande. Valarbetare förbereder elektroniska röstmaskiner. Foto: Eraldo Peres/Scanpix
Effekten blev att Dilmas opinionssiffror dalade, framför allt bland de mest välutbildade.
Korruptionen är cancern i den brasilianska politiska kulturen. Det är något som
Lula själv har upplevt när han för några år sedan tvingades avskeda sina närmaste medarbetare när det avslöjades att de byggt upp ett system för att köpa röster i kongressen. Att Lula klarade sig helskinnad ur det hela var närmast ett under som visar styrkan i hans popularitet. Att nu Dilma råkade ut för samma sak, redan innan hon blivit vald, fick många att undra över hur mycket av den upprensning som Lula utlovat som verkligen genomförts.
Att Lula – och Dilma – dessutom reagerade med att gå till attack mot pressen, där korruptionsaffären hade avslöjats, gjorde inte saken bättre. Som om det var publiceringen som var problemet och inte korruptionen. Deras anklagelser mot pressen för att konspirera och driva kampanjer visade inte bara deras överkänslighet för kritik, utan sänkte också deras trovärdighet och därmed också Dilmas opinionssiffror. Och även om hon segrar, så kan den senkomna skandalen komma att påverka hennes förmåga att regera.
Lulas Arbetarparti, PT, har aldrig haft någon egen majoritet i kongressen och det har varit Lulas förmåga att bygga fungerande koalitioner som är grunden till hans framgång. Även om det, som i skandalen med köpta röster, ibland gick överstyr.
Men Lulas erfarenhet som fackföreningsledare har gjort honom till en ovanligt skicklig förhandlare. En färdighet som Dilma saknar. Men som ett resultat av Lulas popularitet så finns det stora möjligheter att PT, i det här valet då också en stor av parlamentets båda kamrar ska väljas, skulle kunna få egen majoritet vilket skulle underlätta för Dilma att driva sin egen politik.
Men nu, dagarna innan valet, har det ljusa perspektivet förmörkats av den ovälkomna korruptionsskandalen.
Och även om allt ändå går Dilmas väg, så är det inte bara raka rör framåt.
Trots den framgångsrika kampen mot fattigdom och trots den stabila ekonomiska utvecklingen står Brasilien inför enorma problem. Fattigdomen är fortfarande stor, inkomstfördelningen är extremt skev, kampen för jord kan på nytt blossa upp och ta sig våldsamma uttryck, infrastrukturen – allt från vägar till avlopp – måste byggas ut radikalt, kriminaliteten är så utbredd att knarkligorna fortfarande har förmåga att provocera fram veritabla urbana uppror, som i São Paulo för några år sedan.
Visserligen har allt detta blivit bättre, men problemen är så stora att förbättringarna, än så länge, mest är som ett plåster som döljer ett fortfarande oläkt sår.
Samma sak gäller utbildningen. Tack vare det omskrivna programmet Bolsa familia går fler barn längre i skolan än någonsin i Brasilien. Men undervisningens kvalitet är fortfarande så usel att om ingenting snart sker för förbättra den, kan avhoppen från skolan lätt återgå till de tidigare katastrofala nivåerna.
Alla dessa kvarvarande problem undergräver också Brasiliens ambition att vara en ledande internationell stormakt.
Med Lula har Brasilien inte bara tagit ett väldigt kliv ut i världen, utan har också vänt sig mot Latinamerika som man tidigare mest visat ryggen.
Förutom alla bi- och multilaterala handelsavtal, alla initiativ till samarbetsorganisationer, både regionalt och interkontinentalt, så har Brasilien genom sitt ledarskap över de fredsbevarande styrkorna i Haiti vunnit erkännande som en ledande internationell fredsbevarare. På senare år har Brasilien också förvandlats till en av världens stora biståndsgivare. Den stora ambitionen nu är att erövra en permanent plats i FN:s säkerhetsråd. Det vore det definitiva erkännandet av Brasilien som en stormakt, den – tycker brasilianarna - naturliga uppföljningen av det ärorika uppdraget att organisera fotbolls-VM och OS.
Men för att nå det målet, och ta det definitiva klivet in i Framtiden, måste först de sociala problemen få en mer permanent lösning. Och för att det ska lyckas måste korruptionen inom det politiska systemet bekämpas mer effektivt. Och, slutligen, om det ska lyckas får man inte vara rädd för kritik och granskning. Och fram för allt; inte frestas ta skydd bakom det som alltid varit den brasilianska elitens sjukdom: Självtillräcklighet.
Translation - English Brazil has always been described as future land with a large F.
How large? Try some twenty times larger than Sweden, both area and population - so rich, both for raw materials, nature, people, all living happily listening to the music... experiencing carnival!
It also has a peaceful history as reflected in the statues in the squares in many cities around the country, which don't depict soldiers (as in the rest of Latin America), but writers, philosophers and the occasional priest.
ECONOMIC BACKGROUND | The image of the Brazilian miracle
What other country has built a new capital city as spectacular as the now 50 year old Brasilia?
An avantgarde visionary city in the middle of nowhere, which, although it does not work quite as intended, it works nonetheless. Plus, it has been key to Brazil turning away from the coast towards the forgotten hinterland of the interior.
And, incidentally, was better soccer ever played?
No wonder then that people, who according to President Lula da Silva recently, can exclaim, "God is Brazilian"!
But perhaps it also is just an illustration of at least one of this giant country's weaknesses: self-sufficiency - a touch of hubris that makes you happy to see reality in order to confirm their greatness, not to understand it.
Already in the 1950's the Brazilian elite proclaimed that the country would "take off" - stepping into the developed world. When the illusion broke, it took only two decades before the cry "take off" was heard again, this time when the military seized power in 1964. But even this time it was not long before the illusion cracked again.
Today, it is true that no one is shouting "take off", but there is a deeply felt sense in the community that now, almost by leaps and bounds, is about to enter the developed world. And this time for real.
All agree that it is going well for Brazil, especially over the last eight years.It may not have been spectacular economic growth (excluding the first quarter of this year, when growth stood at 11 percent), but it has been continuous and solid. The banking industry has gone through the acid test in previous crises, and stood firmly against the recent global financial crisis ripples. But above all, the positive economic developments have had significant social impact, not least, it appears that poverty has fallen dramatically. It is also a success that lies behind President Lula da Silva's enormous popularity - over 80 percent.
But the attitude that describes the success solely as a result of this Government - and above all of Lula's - efforts remind me of the arrogance that has always characterized the Brazilian elite.
The groundwork for that now, once again, described as "the Brazilian miracle" was actually already in the military regime, which remained until the late 1980's.
That was when, through government decree, the focus shifted to ethanol as a replacement for gasoline in cars. In launching this initiative it became an experience that Lula with enormous intensity tried exporting as the "great Brazilian invention".
It was also during the military regime as Embraer, the world's leading aircraft manufacturers, was founded on government initiative. Embraer is Lula's prime example and proof of Brazil's ability to build globally competitive companies based on proprietary technology.
And, not least, it was the military who founded Embrapa, today the world's leading Brazilian Agricultural Research Institute, which is behind the huge expansion of Brazil's agricultural exports.
The Brazilian military dictatorship was cruel and repressive. Many were killed and many disappeared. Dilma Rouseff, Lula's hand-picked successor as likely to win already in the first round of elections on Sunday, was imprisoned and tortured.
But the repression was still not as extensive as in the other military dictatorships in the southern parts of the continent, Argentina, Uruguay and Chile.Unlike his comrades in the south he had the Brazilian military ambition and a theory for the development of the country which among other things was reflected in the above three examples.
But the deep political power of the dictatorship was demonstrated in the chaotic transition to democracy that ended in galloping inflation and the impeachment against former President Fernando Collor de Melo.
It was not until Fernando Henrique Cardoso was elected president in 1995 that one begins to see some order. Cardoso - often called just FHC - had during his time as finance minister launched the so-called "real plan" and managed to get control of inflation and when he became president he initiated many of the social reforms which Lula has continued and developed.
FHC is called by many of Brazil's first "real" president.
But even if FHC in many ways laid the foundation for Lula's two successful presidential terms, Lula has rarely been heard to pay recognition to his predecessor. And even less, for more obvious reasons, the military. But he doesn't mention the global market, and particularly China, were high on the chart as key factors in explaining Brazil's boom in exports of agricultural products and raw materials.
And the need to create a new political culture is great. As has Dilma bitterly experienced at the tail end of the election campaign.
The fact that she is not trying to win political points with victims of torture inspires respect and shows perhaps that she is not just a woman "with hard hands" - as she often described as - but a woman with the ability to create a political culture which did not occur from the ego.
And the need to create a new political culture is great. It has also Dilma bitterly experienced the tail end of the election campaign.
When Lula appointed Dilma Rouseff as candidate, she was virtually unknown and had only three percent in the polls. As soon after it was discovered that she had cancer, it seemed almost certain that the opposition candidate, Social Democrat José Serra, Cardoso with party colleague and former successful Governor of São Paulo, would win a comfortable victory.
But Dilma came back. Her cancer was defeated and she underwent a spectacular image transformation, new haircut, new makeup and new outfit with a casually elegant clothes that contrasted sharply against the gray office uniforms she had always appeared in. But above all, she also learned to smile and to talk relaxed. Just what many say was the secret of Lula's victory. It was only when the surly union campaigner Lula began to smile and laugh as he finally won the presidential elections after three failed attempts.
And since Lula so effectively highlighted Dilma as his chosen candidate, she soon was able to surf on his success. From three percent she sailed quickly up to over 50 and looked, to everyone's surprise, like the winner already in the first round.
The only thing that could stop her was, commentators said, a real corruption scandal.
The Brazilian elite has, as I said, always been self-righteous - always beginning, never just a continuation and least of all just a part of something bigger.
And that was precisely what happened, just two weeks before the election.
Earlier, Jose Serra also been hit by a scandal when it was revealed that his daughter was involved in what appeared to be illegal money, a scandal Dilma effectively utilized during the election debate.
But now, it was thus she herself has suffered. The sons of one of her most familiar employees revealed to have built up networks where they used their mother's position to sell influence. Election officials are preparing electronic voting machines.
Perhaps Dilma Rouseff will change that. The fact that she is not trying to win political points becoming a victim of torture inspires respect and shows perhaps that she is not just a woman "with hard hands" - as she often described as - but a woman with the ability to create a political culture which did not occur from the ego.
The effect was that Dilma poll numbers were plummeting, especially among the most educated.
Corruption is a cancer of the Brazilian political culture. It is something that Lula himself has experienced a few years ago when he was forced lay off their close associates after it was revealed that they had built up a system to buy votes in Congress. That Lula survived unscathed from the whole thing was almost a miracle that shows the strength of his popularity. So now Dilma ran into the same thing, even before she was elected and this led many to wonder how much of the cleanup promised by Lula has actually happened.
The fact that Lula - and Dilma - also reacted with attacks against the press once the scandal had been revealed didn't help either. They acted as if it was the publication that was the problem and not corruption itself. Their accusations against the press of conspiring and running campaigns not only demonstrated their sensitivity to criticism, but also reduced their credibility and hence Dilma poll numbers.
And even if she wins, it may be that the belated scandal can affect her ability to govern.
Lula's Workers' Party, PT, has never had a real majority in Congress and it has been Lula's ability to build working coalitions that are the foundation for his success. Although, as during the scandal where votes were purchased, he sometimes went overboard. But Lula's experience as a union leader has made him a skillful negotiator. A skill that Dilma lacks. But as a result of Lula's popularity, there is great potential for PT, in this election when a large number of both houses of parliament stand to be elected, it could end up as a majority party making it easier for Dilma to pursue her own policies.
But now, days before the election the bright perspective is clouded by the unwelcome corruption scandal.
And even if everything still goes Dilma road it is not an easy road ahead.
Despite the successful fight against poverty and in spite of the stable economic development Brazil is facing enormous problems. Poverty remains high, income distribution is extremely skewed, the struggle for land might flare up again and get violent, infrastructure - everything from roads to sewers - must be expanded dramatically, crime is so widespread that the drug gangs still have the ability to provoke a veritable urban rebellion like the one that happened in Sao Paulo a few years ago.
While all this has improved, but the problems are so great that the improvements, so far, are like a bandage which conceals a wound still unhealed.
The same applies to education. Thanks to the rewritten program Bolsa Familia more children in school longer than ever in Brazil. But the quality of teaching is still so bad that if nothing is done soon to improve it the bottom can drop out and conditions easily return to the previous disastrous levels.
All these remaining problems also undermine Brazil's ambition to be a leading international superpower.
With Lula, Brazil has not only taken a great leap out into the world, but has also turned to Latin America, which was previously mostly been backwards.
Apart from all bilateral and multilateral trade agreements, any initiative to partner organizations, both regional and intercontinental, Brazil has, through its leadership of the peacekeeping forces in Haiti gained recognition as a leading international peacekeeper. In recent years, Brazil has also become one of the world's major donors.The great ambition now is to win a permanent seat in UN Security Council. It would be the ultimate recognition of Brazil as a superpower, it - like the Brazilians - would be a natural follow-up to the glorious task of organizing the World Cup and Olympics.
But to reach that goal and take the definitive step into the future all of the social -must first have a more permanent solution. And for that to be successful, corruption within the political system has to be effectively combated. And, finally, if it is to succeed, Brazil must not be afraid of criticism and scrutiny. And above all the country must not succumb to shelter itself behind what has always been the Brazilian elite's disease: insularity.
More
Less
Experience
Years of experience: 22. Registered at ProZ.com: Jul 2006.
Portfolio 