Eva Linderoth wins the English to Swedish translation contest

When she moved into his tiny house in Stroud, and took charge of his four small children, Mother was thirty and still quite handsome. She had not, I suppose, met anyone like him before. This rather priggish young man, with his devout gentility, his airs and manners, his music and ambitions, his charm, bright talk, and undeniable good looks, overwhelmed her as soon as she saw him. So she fell in love with him immediately, and remained in love for ever. And herself being comely, sensitive, and adoring, she attracted my father also. And so he married her. And so later he left her - with his children and some more of her own.

When he'd gone, she brought us to the village and waited. She waited for thirty years. I don't think she ever knew what had made him desert her, though the reasons seemed clear enough. She was too honest, too natural for this frightened man; too remote from his tidy laws. She was, after all, a country girl; disordered, hysterical, loving. She was muddled and mischievous as a chimney-jackdaw, she made her nest of rags and jewels, was happy in the sunlight, squawked loudly at danger, pried and was insatiably curious, forgot when to eat or ate all day, and sang when sunsets were red. She lived by the easy laws of the hedgerow, loved the world, and made no plans, had a quick holy eye for natural wonders and couldn't have kept a neat house for her life. What my father wished for was something quite different, something she could never give him - the protective order of an unimpeachable suburbia, which was what he got in the end.

The three or four years Mother spent with my father she fed on for the rest of her life. Her happiness at that time was something she guarded as though it must ensure his eventual return. She would talk about it almost in awe, not that it had ceased but that it had happened at all.

Mamma var trettio år och såg fortfarande bra ut, då hon flyttade in i hans pyttelilla hus i Stroud och tog hand om de fyra små barnen. Jag skulle tro att hon inte hade träffat någon som han tidigare. Denne ganska pedantiske unge man, som var fromt struntförnäm, självgod med vissa manér, musikalisk med ambitioner, som hade charm, konverserade intelligent och hade ett obestridligt tilltalande utseende, överväldigade henne så fort hon såg honom. Hon förälskade sig alltså omedelbart och förblev evigt förälskad. Eftersom hon själv var vacker, känslig och dyrkande attraherade hon också min far. Han gifte sig med henne och sedan lämnade han henne och barnen – både de egna och några till som var hennes.

Efter att han hade givit sig iväg flyttade hon med oss till byn och väntade. Hon väntade i trettio år. Jag tror inte att hon någonsin förstod vad som hade fått honom att överge henne, trots att anledningarna var ganska självklara. Hon var alltför ärlig och naturlig för denne räddhågsne man, för annorlunda för att passa in i hans ordnade regelverk. Hon var ju en bondflicka, slarvig, hysterisk och kärleksfull, virrig och odygdig som en skata. Hon inredde boet med trasor och juveler, kände sig lycklig när solen sken, skrek gällt vid fara, var omättligt nyfiken och lade sin näsa i blöt, glömde bort att äta eller åt hela dagen, sjöng när solnedgången glödde. Hennes rättesnöre var lev och låt leva, hon älskade världen, planerade inte, förstod instinktivt det andliga i naturens mysterier och var totalt oförmögen att hålla ordning i hemmet. Min far önskade sig någonting helt annat, något som hon inte förmådde erbjuda – ett perfekt skött förortshem som inte kunde ifrågasättas, och det var vad han fick till slut.

Min mor levde resten av sitt liv på minnena av de tre, fyra år de tillbringade tillsammans. Hon bevarade lyckokänslan från den tiden, som om den skulle garantera min fars återkomst en gång. Hon brukade tala om känslan med något som liknade vördnad, inte för att den hade upphört utan för att den överhuvudtaget hade funnits.